MAGNA SUNNERDAHL, FAMILJEN OCH FÖRMÖGENHETEN
Magna Sunnerdahl var 45 år gammal när hon ärvde den stora förmögenheten av sin far, Emil Sunnerdahl. Redan några månader senare donerade hon 4 miljoner kronor till inrättandet av Sunnerdahls hemskolor på landet. Hon förblev ogift och barnlös.
Den stora donationen skedde redan några månader efter Emil Sunnerdahls död. Genom gåvobrev den 7 november 1908 till ”Herr statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet” överlämnades 4 miljoner kronor till inrättande av Sunnerdahls hemskolor på landet.
Därefter gjorde Magna Sunnerdahl flera andra donationer. Genom donationer till Stockholms stad 1914, 1928 och 1935 möjliggjorde hon uppförandet av fem bostadshus på Södermalm, där bostäder mot rimliga hyror skulle upplåtas huvudsakligen åt barnrika arbetarfamiljer. Vidare donerade hon på förslag av Verner von Heidenstam 500 000 kronor till Svenska Akademien 1913 för inköp av nyttjanderätten till de två översta våningarna i Börshuset i Stockholm. Hon bekostade också flyttningen av Seglora kyrka från Västergötland till Skansen 1916-17.
Den förenämnda donationen till bostäder på Södermalm har beskrivits av Charles Kassman i boken Leva i Kristallen, ett barnrikekvarter på Söder (Tiden 1987).

HEMSKOLORNA SOM BLEV HANDIKAPPFOND

Omständigheterna kring den donationen samt tillkomsten av gåvan på 500 000 kronor till Svenska Akademien har beskrivits av Alma Hedin (syster till Sven Hedin) i boken I minnets blomstergårdar (Gebers 1950).
Alma Hedin berättar hur hon kom i kontakt med Magna på följande sätt:
”Det förhöll sig så, att drottning Viktoria brukade samla en del damer på slottet för att sy till förmån för olika välgörande ändamål. En gång bad drottningen mig berätta något om mitt arbete på Govenii Minne. (En social bostadsstiftelse.) Magna Sunnerdahl var också med och efter mitt föredrag kom hon fram till mig och sade på sitt anspråkslösa sätt och som om det bara gällt en hundralapp: ’Skulle fröken vilja hjälpa mig att bygga några sådana hus?’ Jag trodde knappt mina öron. Det var ju vad jag helst av allt ville göra.
Enligt uppslagsverket Svenska män och kvinnor var Magna av naturen en barnsligt livsglad människa med relativt små anspråk för egen del. Hon reste ofta och gärna utomlands. Även Magnas samtida uttalade sig positivt om henne. Enligt Charles Kassman uppfattades hon som ganska tillbakadragen. Enligt uppslagsverket var hon blond och något under medellängd.
Alma Hedin anlägger även andra synpunkter på Magna.
”Verner (von Heidenstam) var ganska road av den rika, bortskämda och obetydligt begåvade Magna. Han drev rätt mycket med henne och hon var inte alltid svarslös, utan kunde vara ganska lustig ibland. ”
Magna Sunnerdahl var bosatt på Narvavägen 30 i Stockholm och levde under många år tillsammans med en släkting, Elisabet Lincke, till dennas död 1923. Därefter levde hon ensam i denna våning – med undantag för sina resor till utlandet – till sin död 1935. Hon fick medaljen Illis quorum, men inte några andra utmärkelser, såvitt känt. Med undantag för de tider när hon vistades utomlands deltog Magna i förvaltningen av sina donationer och visade att hon hade en bestämd uppfattning om hur olika problem borde lösas. Mera om detta i det följande.
Magna Sunnerdahl efterlämnade vid sin död 1935 en förmögenhet på cirka 2,5 miljoner kronor. I sitt testamente hade hon förordnat stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet som universell testamentstagare. Behållningen i boet tillföll därför stiftelsen med undantag för några legat till vissa organisationer, till Svenska Akademien samt till henne närstående och släktingar.

PRESSENS MOTTAGANDE AV DEN STORA DONATIONEN

Grosshandlaren Emil Sunnerdahl avled den 14 augusti 1908 på Smedsslättsgården i Bromma. Tisdagen den 13 oktober 1908 slås nyheten upp med stora bokstäver i Svenska Dagbladet:
”En fyra miljoners donation till skolkolonier – Framlidne grosshandlaren Sunnerdahls livsmål! Ecklesiastikministern Hammarsköld uttalar sig med tacksamhet och entusiasm: ’Enligt mitt förmenande har efter Nobelska testamentet icke någon så storartad donation som denna stiftats av en svensk man.”
Statsrådet Hugo Hammarsköld har enligt artikeln beslutat rådgöra med sakkunniga om programmet för skolverksamheten. Det kan här nämnas att Alfred Nobels donation från 1896 uppgick till 30 miljoner kronor.
Rektorn Carl Svedelius har berättat att han kallades till Hammarsköld dagen efter offentliggörandet och fick i uppdrag att skriva ett mera detaljerat donationsbrev än den skiss till gåvobrev som överlämnats till ecklesiastikministern.
Det framgår också av tidningsartikeln att Emil Sunnerdahl efterlämnat en ogift dotter.
Hennes namn nämns dock inte.
Den 16 oktober 1908 fortsätter Svenska Dagbladet att skriva om donationen i en artikel med rubriken: Frimurareordens barnhem – ett apropå till den Sunnerdahlska miljonstiftelsen. Det heter här:
”Den enastående donation av fyra miljoner kronor, som den avlidne grosshandlaren E. Sunnerdahl gjort för upprättande av skolkolonier på landet för gossar och flickor leder osökt tanken på andra liknande stiftelser. Någon fullt jämförlig stiftelse med den senast planerade torde inte existera inom vårt land. Särskilt bestämmelsen att de i stiftelsen mottagna barnen skola praktiskt utbildas i lantbruksgöromål ställer den Sunnerdahlska stiftelsen på ett helt annat plan än de nu existerande, av vilka ingen i sitt undervisningsprogram upptagit ett för vårt jordbruks framtid så utomordentligt betydelsefullt undervisningsämne som lanthushållning eller liknande.”
Svenska Dagbladet har den 6 november 1908 en artikel om grosshandlare Sunnerdahls taxering.
”En ganska uppseendeväckande taxeringshistoria har upptäckts i samband med utredningen i grosshandlaren E Sunnerdahls stärbhus. Det har nämligen kommit fram att Sunnerdahls inkomster under åtminstone de senare åren varit alltför lågt taxerade. Prövningsnämnden har haft saken under behandling och beslutat om eftertaxering för åren 1906 och 1907 till ett belopp som motsvarar bortåt 30 000 kr inkomstskatt. Stärbhuset har dessutom ansett det som en hederssak att fullt ut ersätta stat, kommun och församling de förluster den för låga taxeringen medfört och därför erbjudit sig betala ett sammanlagt skattebelopp för de nämnda åren av omkring 70 000 kr.”
Stärbhuset utgörs av den enda dödsbodelägaren Magna Sunnerdahl, men hennes namn undviker man att nämna.
Lördagen den 7 november samma år skriver Svenska Dagbladet, att behållningen i Sunnerdahls dödsbo uppgår till den för våra förhållanden oerhörda summan av 8 987 574 kr. Det framgår att den består av aktier till ett värde av 1 362 860 kronor, obligationer för 278 559 kronor, sju fastigheter i Stockholm samt reverser för 6 497 973 kronor med ränta varierande mellan 5,5 och 7 procent.
Den 10 november meddelar Svenska Dagbladet, att ecklesiastikministern tillkallat sakkunniga för att med dem rådgöra om närmare bestämmelser för de donerade medlens användning. De sakkunniga var dödsboutredarna, majoren Kinberg och hovrättsrådet Kiellander, samt rektorn Carl Svedelius, överlärarna Axel Blomquist och Carl Lidman samt lärarinnan vid Maria folkskola Maria E. Aspman.
I pressen fortsätter redovisningen av diskussionerna om den Sunnerdahlska donationen, som den nu kallas. I Svenska Dagbladet den 24 november meddelas att det samma dag skall bli en offentlig debatt om användningen av donationen vid ett möte anordnat av allmänna valmansförbundets (högern) Stockholmsavdelning med rektor Svedelius som inledare. Inträde: 25 öre.
Den 25 november återges Svedelii anförande vid mötet och den efterföljande diskussionen.
Svedelius redovisade bland annat de sakkunnigas förslag som gick ut på att anordna ett skolbarnshem och hemskolor på landsbygden, där barnen, utom att de fick åtnjuta lantlivet, även kunde utbildas till något utöver vad som medhinnes i folkskolorna, samt av ”skogsskolor” efter tyskt mönster, dvs skolor förlagda i skogsbygd nära invid staden.
Föredraget mottogs enligt referatet med applåder. I diskussionen framhöll dock vissa talare, att tonvikten vid skolorna borde läggas vid kroppsarbete. Svedelius själv betonade, att det var positivt att det filantropiska intresset inriktats på att förebygga sociala problem genom utbildningsinsatser.
Den 10 december 1908 meddelade Kungl. Maj:t genom beslut i ecklesiastikdepartementet grundstadgar för stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet samt förordnade ledamöterna i direktionen för stiftelsen.
Beslutet refereras i Svenska Dagbladet och i Aftonbladet. Aftonbladet lämnar även en del uppgifter om gåvobrevets tillkomst. Av artikeln framgår, att den slutliga utformningen av gåvobrevet gjordes av de båda lärarna Aspman och Lidman. Detta har i viss mån bekräftats av Svedelius. Det finns också uppgifter som tyder på att dessa båda framstående pedagoger tidigare arbetat gemensamt i andra sammanhang.
Magnas namn anges inte alls i Svenska Dagbladet. Aftonbladet (13/10 1908) klargör dock att Emil Sunnerdahl inte efterlämnat något testamente utan att det är den enda bröstarvingen, Magna, som gör donationen för att fullfölja faderns önskemål. Det egendomliga är alltså att Emil Sunnerdahl, som i de flesta dagstidningar tillskrivs donationen inte själv medverkat vid tillkomsten av gåvobrevet. Däremot hade han samlat förmögenheten och därigenom gjort donationen möjlig.
Den Sunnerdahlska donationen berörs enbart i den borgerliga pressen, inte alls i tidningen Socialdemokraten. Andra frågor stod för dagen där: arbetslösheten, förhållandena på uppfostringsanstalten Bona och dödsdomen mot Amaltheamannen Anton Nilsson.

MOTIV FÖR DEN STORA DONATIONEN

I gåvobrevet till Kungl. Maj:t anför Magna Sunnerdahl att hennes fader Emil
”flerfaldiga gånger i livstiden uttalade sin önskan att en väsentlig del av hans förmögenhet skulle användas i ändamål att bidraga till uppfostran av moraliskt goda och kroppsligt sunda människor: Därvid föresvävade honom tanken på att bereda en del av den mindre lyckligt lottade ungdomen från storstäderna i vårt land tillfälle att under icke för kort tid komma under inflytande av andra sociala förhållanden än dem, som föranledas av fattigdomen, trångboddheten och sysselsättningarna i en stor stad.”
Hon ville således att faderns önskemål skulle förverkligas genom donationen till Kungl. Maj:t (regeringen). Enligt henne var fadern förhindrad av sjukdom att själv föranstalta om gåvan.
Man kan känna viss förvåning över att Emil själv inte gjorde donationen, om han nu verkligen önskade göra den.
Det var ju också relativt vanligt under 18oo-talet och i början av 1900-talet att förmögna privatpersoner gjorde donationer till förmån för olika välgörande ändamål.
En kusin till Magna, justitierådet Seve Ekberg, har i några minnesanteckningar framfört tvivel om att Emil Sunnerdahl haft sådana avsikter. Ekberg menar, att Magna är anspråkslös, då hon ställer sig själv i skuggan av fadern. Det som talar för Ekbergs teori är, att Magna fortsätter att donera pengar till olika sociala och välgörande ändamål, vilket hennes fader aldrig gjort.
Dock finns det ett dokument, som visar att det inom den Sunnerdahlska familjen kan ha funnits ett speciellt intresse av att ge ekonomiskt stöd till skola och utbildning. I det tidigare nämnda testamente, som upprättades av makarna Sven Anders och Charlotta Sunnerdahl 1853, ges ett förordnande om vissa medel till en skola i Klippan för arbetarnas barn. Det blev Bruksskolan i Klippan som invigdes 1895 och som fortfarande finns kvar och är i bruk. Historien om denna donation har beskrivits i boken Sven Magnus Sunnerdahl och hans skola i Klippan av Ax. Malmberg (1953).
Det fanns därför måhända motiv både för Emil Sunnerdahl och för dottern Magna att föra släktens traditioner vidare genom en donation för skoländamål.
Man kan, trots allt, inte heller utesluta, att Magna dessutom kan ha haft vissa mer egennyttiga skäl för sin stora donation. Att som ensam kvinna ärva en ofantlig förmögenhet år 1908 medförde makt. Kvinnor med makt har alltid mötts med misstro och avundsjuka. Det gäller fortfarande och i det ojämlika samhället vid seklets början var det ännu mer allmängiltigt.
Ett sätt att bemöta sådana negativa, missunnsamma attityder var otvivelaktigt att dela med sig av pengarna till ett allmännyttigt ändamål. Samtidigt vann Magna också inträde i dåtidens högsta och mest ansedda kretsar i samhället, nämligen det kungliga hovet. Medlemmar av kungahuset hade som donatorer gjort sig kända för att stödja uppfostran och utbildning av handikappade ungdomar, till exempel genom stöd till Manillaskolan (för döva elever) och genom grundandet av Eugeniahemmet (för rörelsehindrade barn och ungdomar). Det fanns alltså höga förebilder för att donera till skoländamål.

DIREKTIONEN

Som tidigare nämnts förordnade Kungl. Maj:t ledamöter och suppleanter i stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet genom beslut den 10 december 1908.
De sju ledamöterna var följande personer: kanslirådet Hugo Tigerschiöid, rektorn Carl Svedelius, hovrättsrådet Ludvig KielIander, lärarinnan Maria Aspman, överläraren Carl Lidman, arkitekten Sigfrid Cronstedt och fabriksidkaren Otto Wilhelm Lagerholm. De tre suppleanterna var majoren Henning Kinberg, bankdirektören John Svartling och fröken Cecilia Milow.
Vid det konstituerande sammanträdet den 21 december 1908 valde direktionen Tigerschiöld till ordförande och Svedelius till vice ordförande. Kiellander blev kassadirektör och står som sekreterare under de första protokollen.
Flertalet av de nämnda ledamöterna och suppleanterna kom att spela dominerande roller under skolans inledande skede. Det finns därför anledning till en kort presentation.
Hugo Tigerschiöld f 1860, var fil kand och känd som skald. Han var kansliråd och byråchef i ecklesiastikdepartementet 1909-18. Som ledamot av flera kommittéer deltog han i arbetet med utvecklandet av den moderna lanthushållningen.
Carl Svedelius, f 1861, fil dr och idrottsledare, var rektor vid Norra Realläroverket i Stockholm 1906-26 och sedermera ordförande i direktionen 1912-35.
Ludvig KielIander, f 1861, jur kand, var hovrättsråd i Svea hovrätt.
Maria Aspman, f 1865, hade genomgått högre lärarinneseminariet, bedrivit naturvetenskapliga studier vid Stockholms högskola och var lärarinna vid Klara folkskola 1886-1920 samt rektor vid Fredrika Brernerförbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning i Stockholm från 1920.
Carl Lidman, f 1861, var folkskollärare, ledamot av Stockholms stadsfullmäktige 1908-12 och 1914-30 som företrädare för Stockholms frisinnade valmansförening, överlärare vid Maria församlings folkskola i Stockholm. Han var särskilt intresserad av skolslöjdens utveckling. Han blev sedermera folkskoleinspektör och var medutgivare av Folkskolans Geografi.
Sigfrid (Sigge) Cronstedt, f 1869, var arkitekt och anställd vid byggnadsstyrelsen. Otto Wilhelm Lagerholm, fil lic, var fabrikschef för Lövholmens tryckfärgsfabrik. Henning Kinberg, f 1860, major, byggnadschef i Stockholm 1908-22.
John Axel Svartling, f 1866, jur kand, bankdirektör, vd i allmänna hypotekskassan för Sveriges städer 1907 och i konungariket Sveriges stadshypotekskassa från 1909.
Cecilia Milow, f 1856, examinerad i London 1894 som lärare i engelska språket och i Oxford 1898 i engelska språket och litteraturen, var rektor för en flickpension i Skövde och föreståndarinna för Kungsholms ungdomsklubb i Stockholm 1904-1922. Hon var dessutom känd som författare och ledamot av centralstyrelsen för Sveriges moderata kvinnoförbund.
Ordföranden Hugo Tigerschiöld och vice ordföranden Carl Svedelius (som blev ordf 1912) i den första direktionen reste under 1909 omkring i landet för att besiktiga de många lantegendomar som erbjöds stiftelsen. Pedagogerna Lidman och Aspman besökte skolor i Sverige. Svedelius for till Tyskland för att informera sig om rådande pedagogiska ideer och besöka liknande skolor. Arkitekten Cronstedt tog itu med lokalfrågorna och svarade för skötseln av stiftelsens fastigheter i Stockholm med Lagerholm som ersättare.
De två första åren efter donationen, 1909 och 1910, blev en mycket arbetsfylld tid för hela direktionen. Den nya skolan borde ju så snart som möjligt komma igång. En jordbruksfastighet skulle inköpas och bebyggas, den pedagogiska verksamheten starta och all personal anställas. Därefter kunde antagningen av elever börja.
För att förverkliga ändamålet med donationen krävdes beslut om förvaltningen av förmögenheten och om den interna arbetsfördelningen inom direktionen. Samarbetet mellan direktionsmedlemmarna måste fungera för att alla uppgifter skulle kunna lösas inom rimlig tid.
Ordföranden och vice ordföranden reste under 1909 omkring i landet för att besiktiga de många lantegendomar som erbjöds stiftelsen. Pedagogerna Lidman och Aspman besökte skolor i Sverige. Svedelius for till Tyskland för att informera sig om rådande pedagogiska ideer och besöka liknande skolor. Arkitekten Cronstedt tog itu med lokalfrågorna och svarade för skötseln av stiftelsens fastigheter i Stockholm med Lagerholm som ersättare.
Vid det första konstituerande sammanträdet tillsattes en särskild kommitté, bestående av ordföranden, Kiellander och Svartling, med uppgift att ge förslag till hur stiftelsens tillgångar skulle förvaltas.

STIFTELSENS FÖRMÖGENHET

På förslag av den särskilda kommittén träffades ett avtal med Stockholms Intecknings Garanti AB (sedermera Inteckningsbanken och därefter Svenska Handelsbanken AB) och stiftelsen om vård och förvaltning av samtliga stiftelsens värdehandlingar.
Inteckningsbolaget skulle enligt avtalet vårda och förvalta tillgångarna, ställa lokaler till förfogande för direktionens sammanträden och ställa sekreterare, kamrerare och kassakontrollanter till stiftelsens förfogande.
Inteckningsbolaget förordnade auditören Carl Juhlin Dannfelt att vara stiftelsens sekreterare och föra protokoll vid direktionens sammanträden.
Hur var då de donerade miljonerna placerade? Svaret är att placeringen var följande: sex fastigheter i Stockholms innerstad (sammanlagt taxeringsvärde 817 000 kronor), reverser till nominellt 3 121 000 kronor och kontanter 62 250 kronor.
Donationen mottogs formellt den 21 och den 28 februari 1909. Egentligen var den något större än de belopp, som här nämnts, eftersom oguldna hyresbelopp och räntor, förfallna till betalning på reverserna, inte medräknats.
Fastigheterna kom att vålla direktionen stora problem, eftersom de var i dåligt skick.
Direktionen beslöt att anförtro fastighetsförvaltningen åt Inteckningsbolagets notariatavdelning under överinseende av Sigge Cronstedt. Fastigheterna förblev i stiftelsens ägo under hela 1910-talet. Av handlingarna framgår, att direktionen bedömde att det inte fanns möjlighet att sälja dem med någon förtjänst under 1910-talet, eftersom de var så dåligt underhållna. Reverserna förvaltades av Inteckningsbolaget, men direktionen behandlade frågor om dem på nästan varje sammanträde under de första åren. Det gällde då bevakning av fordringar, ändringar av räntesatser eller uppsägningar till betalning och inlösen. För att kunna inköpa en skolfastighet blev det så småningom också nödvändigt att säga upp en del fordringar till betalning och att sälja värdepapper.

Beträffande stiftelsens förvaltning fanns detaljerade föreskrifter i stiftelseurkunden.
Bland annat skulle av gåvomedlen avsättas minst 500 000 kronor till en organisationsfond. Kostnaderna för direktionens förvaltning skulle bestridas med avkastningen av dessa medel. För hemskolans förvaltning skulle också medel avsättas årligen till en förvaltningsfond, som skulle vara så stor att avkastningen kunde täcka sådana hemskolans utgifter som inte täcktes av inkomsterna.
Vidare skulle behållningen av dessa fonders avkastning så småningom, om de eventuellt växte till erforderlig storlek, utgöra grunden för inrättandet av flera hemskolor.
Donator hade alltså tänkt sig att det skulle bli flera hemskolor.

SKOLAN UNDER UPPBYGGNADSSKEDET

Direktionen infordrade anbud på lämpliga lantegendomar i Stockholms närhet för hemskolorna och fick in över 200 anbud. Efter granskning av anbuden inleddes slutligen förhandlingar med godsägaren Casper Tamm för inköp av Säbyholms gård i numera Upplands Bro kommun. Gården hade de kvalifikationer som stiftelsen uppställt, nämligen närhet till Stockholms stad, möjligheter att bedriva jordbruk och skogsbruk samt ett läge intill en sjö (Mälaren).
Köpet avslutades den 20 augusti 1909, då stiftelsen för en köpeskilling av 299 000 kronor förvärvade Säbyholms gård, som omfattade 400 tunnland åkerjord och 650 tunnland värdefull skog.
Gården ligger i en naturskön omgivning i en gammal kulturbygd och har en kyrka, Låssa kyrka, inom sitt område. Säbyholm har bebotts av släkter som Oxenstierna och Posse.
Lantbruket på Säbyholm arrenderades ut till Axel Hullberg och arrendet kom sedan att stanna inom familjen Hullberg i flera generationer. Det innehas även nu (1995) en ättling till Axel, nämligen sonsonen Göran Hullberg.
År 1910 byggdes de två första skolhemmen, Tuna och Boda, samt en mindre verkstadsbyggnad efter ritningar av Sigge Cronstedt, som fått förslag till ritningar av arkitekterna Ivar Wahlman, Carl Westman och Ivar Tengbom. Man kan här notera att direktionen inte accepterade de tre berömda arkitekternas förslag direkt utan uppdrog åt Cronstedt att omarbeta dem.
Cronstedt bildade tillsammans med Kinberg och den förste rektorn, Viktor Segerstedt, en kornmitte som övervakade byggnadsarbetena.
En brunn borrades för att förse skolan med friskt vatten och så småningom anlades vattenledning. Under 1911 byggdes ytterligare två skolhem, Haga och Vika. Ett skolhus och en rektorsbostad byggdes 1912 efter ritningar av Ivar Tengbom.
Under 1915 byggdes elevhemmen Bränna, Hamra och Torpa. Senare byggdes Lillstugan med utrymme för spädbarn, där barnavårdsutbildningen ägde rum. När alla elevhemmen stod färdiga, fanns plats för cirka 110 elever.
En av idéerna bakom den nya hemskolan var att eleverna skulle bo tillsammans som i ett hem under ledning aven föreståndarinna i varje elevhem.
Föreståndarinnan hade till uppgift att både undervisa flickorna i husliga ämnen och att hålla ordning på eleverna. Att flickor och pojkar skulle bo i samma hem var en kontroversiell tanke, som kom att diskuteras mycket inom direktionen. Denna debatt slutade med att ordföranden Tigerschiöld reserverade sig mot majoritetens uppfattning att ha detta sammanboende. Detta var – naturligt nog i en ny skola – inte den enda fråga som det förelåg oenighet om i direktionen, där så många framstående pedagoger fanns samlade.
Idéerna om hemskolor har bland annat tillskrivits Ellen Key, som anför följande:
”Jag drömmer mig hvarje framtidsskola omgifven aven stor trädgård där – som det redan sker i åtskilliga skolor – skönhetssinnet erhåller sin omedelbaraste näring. ” (Barnets århundrade, del II, s 89)
Varje elevhem på Säbyholm skulle också själv odla grönsaker och blommor till husbehov. Maten skulle med hjälp av ett köksbiträde lagas av de elever som genomgick husmodersutbildningen. Eleverna, både pojkar och flickor, skulle svara för städning, rengöring och vedhuggning.
Förutom rektorn anställdes inför skolans start en slöjdlärare, August Jaerde, och två föreståndarinnor för skolhemmen, Tekla Davidson och Greta Schreiber.

Föreståndarinnorna fick börja på hösten 1910 med att inreda de nya hemmen för de kommande eleverna och att medverka vid antagningen av eleverna samt utrusta dem med kläder och skor. Hemföreståndarinnorna besökte ofta elevernas hem och träffade överenskommelser med föräldrarna om elevens behov av utrustning under skoltiden. Eleverna intervjuades också ingående, så att de skulle passa in i hemskolornas miljö.
I början, innan skolan var fullt utbyggd, anlitades timlärare för undervisning i teoretiska ämnen samt i jordbruk. Senare anställdes lärare på heltid både för teoriundervisning och för den praktiska undervisningen i jordbruk, metallarbete och snickeri.
Den första tiden av skolans verksamhet var sannolikt påfrestande för alla berörda, direktionen, rektor och lärare samt – inte minst – för eleverna, som i praktiken utsattes för en experimentliknande verksamhet. Den dåtida pressen bevakade också skolans utveckling, vilket kunde vara nog så enerverande för direktionen.
Pedagogerna inom direktionen, Aspman, Lidman och Svedelius, bildade en kommitté för att utarbeta förslag till plan för undervisning och arbetsordning. En provisorisk arbetsordning antogs fram till den 1 maj 1911, eftersom man inte hann utforma en definitiv läroplan tills skolan skulle börja i januari 1911.
De första 30 eleverna började den 19 januari 1911 sin skolgång efter att deras lämplighet mycket noggrant hade prövats. Ungefär dubbelt så många sökande, som kunde antas, hade anmält sig. Ett kriterium för antagning var att minst en elev skulle antas från varje folkskola i Stockholm. Förste folkskoleinspektören avgav yttrande över ansökningarna. Hans förord hade stor betydelse. Enligt reglerna skulle eleverna var ordentliga och skötsamma, men också ha behov av att byta miljö, till exempel på grund av trångboddhet eller besvärliga familjeförhållanden.
De som antogs första gången, 16 flickor och 14 pojkar, fick börja med en hel del provisorier, både i fråga om undervisningen och ordningen i de nya hemmen.
Ett exempel är undervisningen i jordbruk under det första året. Den skedde då inom lantbruket på Säbyholms gård. Det framgår emellertid av årsberättelsen för 1913 att detta visat sig vara mindre lämpligt. Orsaken anges inte. I stället avskildes en del av gårdens stora areal för ett skoljordbruk, som kunde skötas helt av eleverna under ledning aven agronom.
Det stora intresset för den nya skolan visade sig bland annat i att pressen (Idun den 5/2 1911) dokumenterade invigningen av Sunnerdahls hemskolor på landet genom en artikel av författarinnan Julia Svedelius, maka till rektorn Svedelius, som var vice ordförande i styrelsen.

PEDAGOGIK OCH SKOLFORM

Eftersom vi vet att Svedelius som ledande pedagog inom direktionen varit i Tyskland och Schweiz för att få impulser i pedagogiskt hänseende inför skolstarten, finns det anledning att se litet närmare på vilka ideer som var aktuella omkring 1910.
Enligt tillgänglig litteratur var pedagogen Herbart och hans teorier om utveckling av mångsidiga intressen föremål för diskussion i Tyskland under slutet av 18oo-talet och vid sekelskiftet. Herbart dog redan 1841, men hans ideer utvecklades först efter 1865, främst av professorn Tuiskon Ziller vid universitetet i Jena, där även den praktiska utvecklingen av Herbarts metodik skedde. Inom lärarutbildningen utvecklades en kombination av teori och praktik, som medförde att Herbarts ideer fördes vidare.
Vad gick då Herbarts ideer ut på? Herbart menade att det inom undervisningen gällde att väcka elevernas intresse, eftersom intresset ledde till aktivitet hos eleverna. Om eleven stimulerades till ett mångsidigt intresse, skulle det leda till en mångsidig aktivitet. Men all sorts aktivitet var inte önskvärd, endast den rätta graden av rätt slag eftersträvades; i annat fall kunde livliga barn lämnas helt åt vilka aktiviteter som helst.
Ändamålet med utbildning och uppfostran var därför att ge den rätta stimulansen för elevernas tankar och impulser så att det i sin tur ledde till det moraliskt riktiga och goda resultatet. (C S Parker: The history of modern elementary education, s 388).
Herbarts ideer var kända i Sverige i slutet av 1800-talet. I en reseberättelse, publicerad 1898 i Sveriges allmänna folkskollärareförenings årsskrift, redogjorde folkskolläraren Johannes Lindholm från Gävle för den Herbartska pedagogiken, som han tagit del av under en studieresa i Tyskland. Även Ellen Key åberopar Herbarts idéer (s 209 ibidem).
I en annan reseberättelse från Tyskland 1898 redogör folkskolläraren Anna Rylander för sina erfarenheter från besök i Fortbildungsschulen, fortsättningsskolor, där eleverna utbildades efter den obligatoriska folkskolan. Dessa skolor hade till uppgift att meddela yrkesutbildning och en viss fördjupning av de teoretiska ämnen, som inhämtats i folkskolan. Målet för skolorna var en allmän medborgerlig utbildning, inte att eleverna skulle uppnå en högre teoretisk nivå. De skulle enligt Rylander bli ”icke blott arbetare utan även tänkande arbetare.”
Rylander anger att fortsättningsskolorna i Tyskland var obligatoriska för män.
”Därav följer, att största delen av den manliga ungdomen står under skolans uppsikt till 17 à 18 års ålder, och, enär både skolgång och uppförande övervakas på ett verksamt och kraftfullt sätt, äro fortsättningsskolorna till stort gagn icke blott i praktiskt-ekonomiskt utan även i sedligt avseende, ”konstaterade Rylander.
Hon ansåg också att folkskolan i Sverige var lika bra som den tyska, men att vi i Sverige saknade sådana fortsättningsskolor som fanns i Tyskland.
Man kan här ifrågasätta om inte Sunnerdahls hemskolor var avsedda att fylla det av Rylander påtalade behovet av fortsättningsskolor här i Sverige.
De direktionsmedlemmar, som påverkade den pedagogiska inriktningen vid Sunnerdahls hemskolor har inte själva dokumenterat någon speciell pedagogisk inriktning, men den faktiska utvecklingen vid skolan motsäger på intet sätt att de inspirerats av både svenska ideologer som Ellen Key och utländska tongivande pedagoger, till exempel de som utvecklat Herbarts teorier.
Det finns en kopia av ett odaterat, anonymt förslag (troligen från 1908) till användandet av den Sunnerdahlska donationen, som visar att förslagsställaren velat ta till vara de tyska ideerria om en fortsättningsskola under ”övergångsåldern” för ungdomar efter folkskolan. I förslaget nämns också en skogsskola i Charlottenburg, där klena barn från Berlin kunde få undervisning under dagen i frisk luft och på kvällen återvända till hemmet i storstaden.
Som tidigare nämnts hade några direktionsmedlemmar sin politiska hemvist inom konservatismen, medan andra ledamöter tillhörde de frisinnade, liberalerna. Det uppstod naturligen ibland debatt inom direktionen i olika frågor. De skiljaktiga meningarna kom att bli ett problem vid sammanträdena under hösten 1911. Under sommaren 1912 uppmärksammades även denna konflikt i pressen.

STRIDEN OM LÄROPLANEN

Under hösten 1911 framförde den nye rektorn Lohmander, som då efterträtt Segerstedt, ett förslag till definitiv arbetsplan för hemskolan. Inom direktionen uppstod tämligen snabbt två fraktioner med olika uppfattningar i en fråga, nämligen utbildningstidens längd. I donationsurkunden hade denna tid angetts till ”högst fyra år”.
Majoriteten, bestående bland annat av Svedelius, Lidman och Aspman, ansåg att utbildningstiden skulle vara fyra år. Denna tid överensstämmer också med den tyska modellens utbildningstid.
Minoriteten, bestående av Tigerschiöld, Kiellander, Kinberg och Milow ansåg att två års utbildning borde vara tillräckligt. Som skäl anfördes att en intagning av nya elever endast vart fjärde år skulle medföra att väldigt få elever skulle kunna komma i åtnjutande av undervisningen. Minoritetssynpunkterna fick även stöd av Magna Sunnerdahl, som ansåg att en tvåårig utbildning väl överensstämde med hennes ursprungliga intentioner.
Man kan i efterhand tycka att de stridande inom direktionen inte stod särskilt långt från varandra i denna fråga, men det förefaller ha varit uppslitande debatter utanför protokollet, eftersom det slutade med ett totalt sammanbrott hösten 1911 för den första direktionen.
Striden slutade nämligen med att Tigerschiöld, Kiellander, Kinberg och Milow i skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll om entledigande från sina förordnanden, vilket beviljades. Som nya ledamöter förordnades kanslirådet A I Lindhagen och professorn, agronomen Nils Hansson. Som nya suppleanter förordnades barnavårdskonsulenten Lars Barkman och fröken Gertrud af Klintberg. Svedelius blev ny ordförande och Lagerholm blev vice ordförande.
I sakfrågan, utbildningstidens längd, blev direktionens beslut ”högst fyra år”. Så småningom utvecklades dock en praxis som innebar att eleverna slutade sin utbildning efter två à tre år, i allmänhet därför att gossen eller flickan i fråga fått anställning. Utbildningen vid Sunnerdahls hemskolor visade sig nämligen vara attraktiv för arbetsgivarna och eleverna efterfrågades på arbetsmarknaden, ofta innan de fyra åren av utbildningen hade uppnåtts.

ARBETSPLAN OCH INNEHÅLL I UTBILDNINGEN

Det fanns få sådana skolor i Sverige som Sunnerdahls hemskolor. Privata internatskolor var i allmänhet inriktade på högre teoretiska studier. Folkhögskolan var närmast jämförlig med Sunnerdahls hemskolor, men vanligtvis inriktad mot något äldre elever.
En privat internatskola av Sunnerdahlsskolans slag med huvudsakligen praktisk medborgarutbildning efter folkskolan var ett unikum vid tillkomsten 1908. Den påminde om en kombinerad lanthushållskola och lantmannaskola. Till skillnad från de nämnda skolformerna, som inriktades på att utbilda lantbrukarnas barn, var dock Sunnerdahls hemskolor avsedda för storstadsbarn, som önskade praktisk utbildning på landet. Eleverna skulle inte bara utbildas utan också fostras.
Enligt skolans arbetsplan sammanföll arbetsåret med kalenderåret. Denna tidsrymd fördelades så att varje elev skulle få använda 34 veckor till praktiskt arbete och 18 veckor till skolarbete. Den teoretiska undervisningen var uppdelad i perioder och pågick sammanlagt 36 veckor årligen.
Eleverna indelades i två grupper som vardera hade 18 veckor teoretisk utbildning. Då teoretiskt skolarbete inte pågick, hade alla elever praktiskt arbete.
Enligt reglementet fanns för pojkarna verkstadsarbete, trädgårdsarbete, skomakeri och jordbruksarbete. Flickorna kunde genomgå utbildning i hushållsarbete, flickslöjd och barnavård under ett eller två år samt därefter utbildning i spädbarnsvård under ett år. Efter barnavårdsutbildningen avlades barnsköterskeexamen. Efter den allmänna hushållsutbildningen fanns även en särskild utbildning i finare matlagning, förlagd till Bränna.
Skolan erbjöd således – förutom den praktiska utbildningen – teoretisk utbildning med huvudsaklig inriktning på att ge allmän medborgerlig utbildning utan ”tanke på någon viss examen med bestämda kunskapsfordringar”. Undervisning meddelades i kristendom, modersmålet, historia och samhällslära, geologi och geografi, biologi, kemi och fysik, matematik, tyska, teckning, sång och musik samt gymnastik och idrott. Flickorna fick ett litet mindre antal timmar teori än pojkarna. Konfirmationsundervisning meddelades av kyrkoherden i församlingen. Kyrkan låg inom gårdens område.
Skolan hade dessutom under hela sin tillvaro ett rikt utbud av fritidsaktiviteter med föreläsningar, idrott och sport, underhållning, utflykter och även gemensamma resor till fjällen.
Magna Sunnerdahl, som visade stort intresse för skolans utveckling, donerade frikostigt medel för inköp av till exempel musikinstrument och sportutrustning. Hon bekostade även fjällresor, som leddes av Svedelius. Under första världskriget anlades en skjutbana och senare en tennisbana för lärarna. Skolan blev på många sätt en kulturell tillgång inom orten Upplands-Bro. Skolans kulturella betydelse inom kommunen har också uppmärksammats under senare tid.
Kommunens innevånare inbjöds till skolans arrangemang, till exempel föreläsningar och gymnastikuppvisningar, men det var förbjudet för skolans elever att umgås med jämnåriga ungdomar i Upplands-Bro. Där kallades skolan för ”Läroverket.” Inte förrän 1937 blev det tillåtet för ungdomar från trakten att använda gymnastiksalen för inomhusidrott. Ungefär samtidigt fick skolstyrelsen i Bro och Låssa tillstånd att disponera ett område av Säbyholm för skolgård åt folkskolan i kommunen.
Under skolans tillvaro fanns ett stort intresse bland lärarutbildare och andra pedagoger för den. Många lärarkandidater kan berätta om besök i Sunnerdahls hemskolor under sin utbildningstid.

NÅGOT OM SAMHÄLLSUTVECKLINGEN

Under de första årtiondena av 1900-talet utvecklades samhället i demokratisk riktning.
Samtidigt ökade levnadsstandarden, när industrialiseringen gick in i ett nytt expansivt skede. Det gamla jordbrukarsamhället omvandlades hastigt till ett industrisamhälle, där behoven av demokratisering och förbättrad utbildning gav upphov till krav på reformer.
Den allmänna rösträtten genomdrevs 1919. Från och med 1921 var den politiska demokratin formellt genomförd i Sverige. Under åren närmast efter storstrejken 1909 hade också den fackliga rörelsen – trots de tidigare motgångarna – fortsatt att kämpa för åtta timmars arbetsdag och för bättre förhållanden inom arbetslivet.
En förbättrad medborgarutbildning var dock en av förutsättningarna för demokratins reella genombrott. Inom utbildningsväsendet skedde successivt stora förändringar. Fler grupper än tidigare fick möjlighet till fortsatt utbildning efter folkskolan.
Samtidigt fanns också en oro för den uppväxande ungdomen. Man talade om ungdomens förvildning och tyckte sig kunna iaktta hotfulla tendenser på det kulturella fältet. Det var inte bara kunskaper som fattades, ungdomen behövde också ”mogna”.
Det fanns därför inom de tongivande borgerliga kretsarna, inte bara i Sverige, ett stort intresse för skola och utbildning, som förklarar det stora intresset från till exempel pressens sida vid tillkomsten av Sunnerdahls hemskolor.

SKOLLEDNINGEN 1909-1920 FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

I december 1909 förordnades Viktor Segerstedt till föreståndare för Sunnerdahls hemskolor från den 1 januari 1910. Han blev skolans förste rektor, men stannade inte mer än drygt ett år. Efter Segerstedt förordnades adjunkten, filosofie doktorn Carl Ludvig Lohmander som rektor, till en början på ett år. Som tidigare nämnts framställde Lohmander under sin tid som rektor det omstridda förslaget till läroplan. Han lämnade skolan redan efter ett år, på hösten 1912.
Till hans efterträdare utsåg direktionen regementspastorn Carl Sehlin, som från den 15 juni 1913 kom att inneha rektorstjänsten under avsevärt längre tid än sina två företrädare. Han slutade den 1 maj 1920 och lämnade tjänsten med utmärkta vitsord från direktionen. Sehlin var enligt dåtida bedömare en god skolledare under en orolig tid, nämligen under det första världskriget 1914-18. Visserligen stod Sverige utanför kriget, men det som blev kännbart för de flesta människor var bristen på livsmedel och brännoljor under avspärrningen.
Av direktionens protokoll framgår bland annat att dyrtidstillägg måste utbetalas till lärarna och att jordbruket drabbades av missväxt sommaren 1917. Man måste därför köpa in de grönsaker och spannmål som normalt producerades på gården – med åtföljande fördyringar. Kristiden medförde också svårigheter för skolan på grund av bristen på bränsle och lyse. Skolans elverk kunde inte hållas i gång utan flera maskiner i verkstadsundervisningen måste drivas för hand. Undervisningen blev lidande. Eleverna kunde inte läsa läxor, eftersom belysningen i hemskolorna var otillräcklig. I en av årsberättelserna kan man också läsa följande:
”Även för det egentliga uppfostringsarbetet har bristen på lyse visat sig betänklig.”
Man undrar vad detta innebär. Sprang eleverna omkring i mörkret och ställde till ofog?
Formuleringen ”det egentliga uppfostringsarbetet” säger en del om direktionens syn på skolans verksamhet.
En landsplåga i slutet på det första världskriget var den sk spanska sjukan, dvs en svår influensa, som många insjuknade i 1918 och 1919. Flera dödsoffer krävdes i Sverige. Under 1918 grasserade den på Säbyholm och ungefär hälften av lärarna och eleverna blev sjuka. Året därpå blev det ännu värre. Då drabbades skolan av sjukan igen. Av de 91 eleverna blev 80 mycket sjuka. Flera lärare blev också liggande. Sjuklingarna samlades i ett av skolhemmen, Haga, där de vårdades av en läkare och en sjuksköterska.

 

LÄRARE OCH ELEVER

Det var inte någon lätt uppgift som lärarna ställdes inför, när de kom till den nya skolan, Sunnerdahls hemskolor. På en internatskola krävs, att lärarna inte bara är goda pedagoger utan också har flexibilitet och tolerans inför de dagliga sammanstötningar som kan uppstå, när olika generationer både bor och arbetar nära intill varandra. Det finns också exempel på att man anställde lärare och hemföreståndarinnor, som inte helt fyllde måttet utan fick sluta.
I början var det sannolikt även påfrestande med de provisorier som fanns, innan verksamheten inom hemskolorna funnit sina slutliga former. Det framgår att flera yngre lärare endast stannade under kort tid, medan andra blev kvar mycket länge.
För Stockholms folkskolors elever blev Sunnerdahls hemskolor en eftersökt skola. Skolgången var ju avgiftsfri och eleverna hade också andra förmåner, till exempel bidrag till kläder och sportutrustning samt läkarvård och tandvård under skolgången. Även stipendier utdelades för goda studieprestationer. I gengäld krävdes av eleverna att de skötte sig väl och uppförde sig exemplariskt. Några uppkäftigheter tolererades inte!
Enligt ordningsreglerna fick eleverna under sin fritid icke utan föreståndarinnans tillstånd vistas utanför ett fritidsområde, som fanns inprickat på kartor anslagna i elevhemmen.
Elevernas umgänge med sina familjer begränsades också. Endast på bestämda besöksdagar i skolan fick man träffas. Särskilt tillstånd, permission, av rektor fordrades för att få fara hem. Att få tala i telefon med föräldrarna var också begränsat. Alla brev och paket hemifrån kontrollerades av hemföreståndarinnorna.
Materiellt var det inte något överdåd. Elevhemmen var välbyggda och snyggt inredda, men det fanns varken varmvatten eller vattentoalett.
Mathållningen var gammaldags rejäl. Enligt ett protokoll beslöts bland annat följande: ”Det uppdrogs åt fröknarna Aspman och Davidson att uppgöra en beräkning av näringsvärdet i det föreslagna kosthållet, dock med den ändring däri att frukost i regel skulle bestå av havregröt jämte salt strömming eller sill och potatis samt att aftonmåltiden i allmänhet skulle bestå av välling eller gröt. ”
Matsedeln var så gott som identisk med den som förekom på Frimurare Barnhuset i Stockholm. Det skulle vara rejäl mat, men inte mer.
I en tidningsartikel i Stockholmstidningen den 4 juni 1912 skildras en dag vid Sunnerdahlska stiftelsens hemskolor. Det framgår att skoldagen på Säbyholm börjar med revelj ganska tidigt och slutar med” släcket” klockan kvart över nio på kvällen efter en intensiv skoldag. Av eleverna krävdes alltså ”ett i allo klanderfritt uppförande”. Det förekom redan under de första åren att elever relegerades. Enligt reglementet för skolan kunde rektor skilja elev från hemskolan om eleven visade lättja, likgiltighet, opålitlighet, eller oordentlighet i sitt arbete, vanvördnad, olydnad och uppstudsighet mot rektor, hemföreståndarinna, lärare eller arbetsledare eller begick svårare förseelser eller också på något sätt utövade ett skadligt inflytande på sina kamrater och störde ett gott hemliv och som inte lät sig tillrättavisas genom förmaning eller varning.

 

EKONOMIN 1910-1920

Stiftelsens kapital var från början drygt fyra miljoner kronor, placerade i reverser och i sex fastigheter i Stockholms innerstad. Sedan skolfastigheten inköpts ingick även Säbyholms gård i stiftelsens förmögenhet.
Placeringarna krävde ett ganska omfattande administrativt arbete, till exempel bevakning och uppsägning till inlösen av reverser i samband med köpet av Säbyholm 1910.
En av fastigheterna i Stockholm såldes under 1909, men stiftelsen tvingades kort tid därefter att exekutivt köpa in en fastighet, som legat som säkerhet för en revers. Antalet fastigheter i stiftelsens ägo förblev därför sex. Stadsfastigheterna var i dåligt skick och måste repareras. Enligt direktionens anteckningar borde de inte säljas, förrän man kunde räkna med att få ut ett hyggligt pris vid en försäljning.
Avkastningen av stiftelsens kapital var avsett att täcka underskottet i skolans budget.
Det gjorde den också med viss sparsamhet. En del av stiftelsens inkomster utgjordes av avkastningen på driften av Säbyholms gård. Avkastningen på gården var dock mycket varierande, mellan 1 000 kronor (1913) och 73 000 kronor (1918). Avkastningen på stadsfastigheterna uppgick till cirka 7 procent årligen under denna tid. Räntesatsen på reverserna låg på cirka 5-6 procent.
Utgifterna för skolan ökade dock successivt, medan inkomsterna av kapitalet minskade. Det blev därför svårt att göra avsättningar till de föreskrivna fonderna. Det stod alltmer klart både för donator och direktionen att pengarna inte räckte till att bekosta anläggningen av flera hemskolor, vilket ju enligt gåvobrevet varit Magnas intention från början.
Hur såg då situationen ut 1920? Kapitalet uppgick nu till drygt fem miljoner kronor och var fortfarande placerat i reverser, obligationer, fastigheterna i Stockholm och i Säbyholms gård. (Nuvärdet var enligt Svenska Handelsbanken cirka 60 miljoner kronor.) Direktionen hade – enligt vad man kan förstå av handlingarna – siktet inställt på att sälja stadsfastigheterna och att utöka andelen obligationer av de räntebärande papperen på bekostnad av andelen reverser till privatpersoner.

Källa:
Hemskolorna som blev Handikappfond
Magna Sunnerdahls största donation
Bok skriven av Catharina Rudhe, 1995
på uppdrag av Stiftelsen Sunnerdahls Handikappfond